sannaplusbarn

Oj oj oj! Jim har varit som ett litet frimärke på mig i en å en halv dag. Det började igår, det gick inte att sätta ner honom på golvet. Han blev hysterisk, skrek allt vad han kunde och fick ganska raskt komma upp i famnen igen. Det var ganska frustrerande och jag tyckte så synd om Jack som också ville ha mammas uppmärksamhet. Det fortsatte hela förmiddagen idag men så efter att Jim sovit lunch idag så verkar det ha gått över, nu är han ute på äventyr igen (ja inte ute som i utomhus så klart utan bland kastruller och spännande brödsmulor på köksgolvet här hemma). Jag hoppas verkligen att denna rekordkorta fas i hans utveckling är över och att han fortsätter vara lika nyfiken och orädd som han är vanligtvis.

I helgen har jag hoppat in och jobbat och det var välbehövligt, hoppas det blir mer av det så man kan få känna saknad av sina barn lite mer.

Vi har lämnat in bilen på lite diverse reparationer så vi har fått ta spårvagnen till dagis och stora staden. Som igår tex: Jag hade tidigare förra veckan bokat in mig på ett afrodanspass i hopp om att det skulle vara möjligt att komma iväg, men med tanke på att mormor och farmor gett sig i väg till Teneriffa på nån spaupplevelse så fick jag skippa det. I alla fall så kom jag på två minuter försent igår att avboka passet så det var bara att bege sig med pojkarna in till stan och köra en fuling på friskis, gå dit ta min biljett och gå därifrån (om man missar att avboka ett pass så får man en varning och det vill jag inte ha) och låtsas att jag är där och tränar. 

Nu spelar Kent på radion så jag lägger ner det här och sätter mig i soffan och blundar (med ena ögat eftersom man aldrig vet vad Pim Pim har i kikaren) i tre innan Jim ska äta och kvällsruschen är igång.